När oron kommer och du får den där känslan som aldrig varit bra. Du lyfter ett glas men känner det inte, din hjärna värker av tankar och det enda du fyller med din närvaro med är sorg. Nu är vi på vägen igen, vägen som aldrig tar slut. I ryggsäcken har jag andra, andra personers tankar, andra personers liv som faller samman, samtidigt som mitt. Lyfter och lyfter men kan inte bära så många åt gången. Viker ihop mejj, ett blankt vitt papper som jag sedan skickar tillbaks, tillbaks till vägen. Checkar av mitt liv som en gång va, ett liv som var värt att leva och en ungdom som var värd att minnas.